Hej då på ett tag!

Jag inser att bloggen har blivit mer ett måste än ett nöje, har inte riktigt tid att skriva längre. Jag tror de flesta som är intresserade har fått en inblick i hur vi har det och jag är ytterst intresserad av att hålla kontakt med mina vänner på annat sätt. Face book, e-post, skype och allt vad det vara må. Ja, så blir det, kanske bara ett uppehåll....... Vi får se......
Min e-post adress är ingmari.mumper@gmail.com och på skype heter jag ingmarimumper rätt och slätt.
Allt gott till er alla!! Bye Bye

Bar-pianist

Igår hade jag en intressant upplevelse, när jag gjorde min debut som barpianist. Vi hade gjort en fin middags-tillställning för ett boende i närheten. Det är en familjecentral, som hjälper kvinnor i processen att behålla/få tillbaka sina barn från staten, när man har hamnat i trubbel. De hjälper också kvinnor som vill behålla sitt barn (istället för att göra abort) men inte ser någon möjlighet. I alla fall, vi hade smyckat lokalen helt fantastiskt tjusig, (inte jag, har inte riktigt den gåvan) maten var helt fantastisk, kvinnorna blev eskorterade av män till sin plats vid bordet, efter att ha fått en ros. Och där i ett hörn satt jag och spelade musik ur mina gömmor från flera olika decennier. Det kändes lite komiskt, nästan som "Örongodis" för er som kommer ihåg. Ganska smörigt......... Det var två sittningar så jag satt nog och klinkade på pianot i ca två och en halv timma. Det var en intensiv känsla av kärlek i lokalen, vi ville få alla att känna sig speciella och älskade. Många var rörda till tårar, och sa att de verkligen kände sig älskade och värdefulla efteråt. Flera av dem kommer till vår kyrka, vi får ju inte dela med oss av Gud till dem där på centret eftersom det är statligt, men de känner ändå av Gud. Och inte minst genom dem som har lärt känna honom och tar med sina vänner på söndagarna. Idag på mötet tog 9 st. emot Jesus för första gången i sina liv, många från centret, men inte alla. Härliga tider!

Familjen i fejd?

Nu hänger allt på Canada.... Ska de rädda familjens frid och fred, eller kommer det att sluta med att USA möter Sverige i Hockeyfinalen. Om det blir så har jag hotat med "ingen mat till den som hejar på USA" Någon ordning och reda måste det väl vara för vi är väl mest svenskar i själ och hjärta? Grabbarna börjar bli farligt mycket amerikaner :-) Jag frågade dem häromdagen vem de hejar mest på i allmänhet i OS, -Båda, säger de så diplomatiskt..... Hur kan man sudda ut vem man varit i 10 år av sitt liv, kom igen, visst är de väl mest svenskar ännu?

Kommit av mig

Ja, jag har visst kommit av mig lite i bloggandet. Det händer så mycket hela tiden så man vet inte vad man ska sätta på print. En liten vardagshistoria kanske......min 12-åriga son kom hem illa berörd igår. Han har tre kompisar som han hänger mycket med. En av dem har nu någonting emot en av de andra (den som Chris hänger mest med) -Jag känner mig som att jag står mitt emellan, sa han igår. De andra tre, förutom han som har problem med en, verkar inte förstå vad som hänt, och Chris känner inte igen anklagelserna som den ena killen får, men han vill absolut inte att någon ska bli ensam, varken han som anklagar eller han som anklagas. Vi bad för honom i morse och skickade iväg honom med ett uppdrag av fred. Vi bekräftade det han gjort igår, han försökte få alla att vara kompisar, och han har ett hjärta för alla tre. Och idag skulle han fortsätta på samma linje. Våra skolor behöver fler fredsmäklare!! Ja, inte bara skolorna, hela samhället så klart. Önskar att vi alla kunde ta oss tid att förstå oss på varandra och se vad som ligger bakom, det skulle lösa många problem.

Skrivande

Jim är nu klar med ca 80% av sin bok. Jag är på min andra genomläsning för korrektur, idéer och synpunkter i allmänhet. Han har gjort ett jättebra jobb,  hoppas att andra ska tycka det är lika intressant som vi gör :-) Det känns på något sätt som att knyta ihop påsen på den delen av livet. Det handlar mest om åren i Kina och Ryssland. Nu är det något nytt på gång, en ny historia som ännu inte är skriven...... Nu behöver han mest checka av med olika människor, från olika tillfällen i livet, att han kommer ihåg rätt detaljer. Han har också bett vissa personer att skriva små historier som ska fogas in i berättelsen.

Jag tog min tvätthög och datorn och bänkade mig framför "Familjen Annorlunda", och nu till det nybakade brödet som ska läggas i påsar och frysas......  Trevlig måndagkväll!

Förr i tiden

Min bror fyller 40 år idag!!! Hipp Hipp Hurra!! De hade en överaskningsfest för honom i lördags. Då är det inte kul att sitta här borta på andra sidan jorden och uggla......

Jag var i alla fall med och letade fram lite fotografier till festen. Det här är en av mina favoriter. Låt mig presentera familjen Ahlström del 2.  Annika och jag var utflugna vid det här laget. Jag kom hem för att passa katten och hålla ställningarna när dessa filurer skulle iväg på sin årliga semetertripp. Ekipaget är helt underbart och familjen ser ytterst busig ut! (Det måste varit den käcka fotografen som lockat fram den sidan hos dem..;-))

Konsten att.....

.........gå på ett Superbowlparty (amerikansk fotbolls finalmatch) utan att titta en enda minut på matchen:-) Vilken bragd, jag lyckades manövrera mig fram till den ena efter den andra i köksregionen och hamna i mycket givande samtal, för att till slut hamna i ett annat rum där vi samlades runt flygeln och sjöng en stund. Det kallar jag trevligt superbowlpartaj!! Kan verkligen inte förstå mig på den sporten, det händer liksom ingenting, de bara stannar klockan hela tiden... Men som sagt, för mig gick 4 timmar fort den här gången:-)

Likheter

Jag hittade det här gamla kortet i mina gömmor. Kommer inte ihåg, men det måste vara taget av min mormor.

Jag visade det för Christopher och han undrade om det var han. Det var precis det jag var ute efter. Jag måste ha varit typ i samma ålder som han är nu. Men så fort han visar sitt vackra leende så blir vi genast ganska olika. Bred mun och raka fina tänder, jag är mer som en liten råtta :-)

Vi har ett annat roligt kort på Jim när han går ut High School. Joseph är en exakt kopia av honom där. Kunde inte hitta den bilden nu.....

Fortsätter

Känner mig nästan som en åskådare till mitt eget liv, Kan bara fortsätta att förundras över de scener som spelas upp framför mig och undrar om jag är med eller tittar på. En sak är klar, det är någon annan som håller i trådarna. I går morse var jag och härliga Bethany ute och bad för folk på gatan. Vi brukar börja med att sitta och be en stund för att se om det är någon speciell person Gud vill visa oss, eller någon speciell situation. Ibland får vi intryck av ett visst klädesplagg, eller någon kroppsdel, och så lyssnar vi efter vilken väg vi ska ta. Vi hade fått ihop en liten "lista" igår och så började vi vår vandring. Vi gick efter ett tag förbi ett hus med Buddistiska böneflaggor, det fångade vår uppmärksamhet, så vi bad för människorna som bodde där och alla deras böner som hängde och fladdrade utanför huset. Sen traskade vi vidare, det tog flera hundra meter och ett intressant samtal innan Bethany stannade. Hon kände att vi skulle gå tillbaka till huset för att knacka på och se om vi kunde få be för dem. Vi vände om snurrade lite för att hitta tillbaka, och så knackade vi på. Vi pratade en stund med mannen som kom ut, och fick hjälpa till att be för några av hans konkreta böneämnen. Sen fortsatte vår vandring. Snart såg vi ett bestämt klädesplagg som vi fått ett intryck av att leta efter, och på det viset fortsatte det hela förmiddagen. Det känns ofta som att man går på måfå, men sen visar det sig att det är planerat in i minsta detalj. Vi fick be för 6 personer. När vi träffat på de flesta vi "letat" efter, och några till, så höll vi fortfarande ögonen öppna efter en person med väst, och i den sista korsningen på väg tillbaka till kyrkan såg vi en man i en rullstol med en svart väst. Han verkade ha drabbats av en hjärnblödning, ena sidan var förlamad. Men det som var ännu värre var hans smärta på insidan. Både hans fru och dotter hade dött i cancer. Det var så speciellt att få be för honom, han gick från att anklaga Gud för att ha tagit ifrån honom fru och dotter, till att gråta av glädje för att Gud brydde sig så mycket om honom att han skickat ut två kvinnor på stan för att leta upp honom och påminna honom om det. Jag blir helt överväldigad av Guds kärlek till varje människa när jag går ut så där.

Dagen var inte slut än, vi skulle ju starta vår husgrupp på kvällen. Jag blev lite nervös ett par timmar innan det började, tänk om ingen kom...... I vanliga fall brukar man ju ha en liten grupp människor att börja med, men vi hade ingen. De vi känner mest i kyrkan är redan med i en grupp, och vi var ju mer till för dem som inte hade någon grupp. Jag hade pratat med några unga tjejer om det för ett par veckor sen och ett yngre par. I söndags fick jag syn på en annan tjej som jag frågade, och i måndags ännu ett par. Jag hade inte tänkt på det men det visade sig att de flesta som kom var mellan 20 och 30 år. Jag har två par till som nog kommer att komma, men kunde inte igår, även de är unga. Detta var absolut inte planerat men Jim och jag började ana ett tema.... Aha, vi ska ännu en gång få vara med och resa upp en yngre generation. Spännande! "Människan spår, men ändå är det Gud som rår" Alla var super-entusiastiska efteråt, vi var 10 stycken första gången. Jag ser verkligen fram emot att få dela livet med dessa människor!

Spännande tider

Jag är ödmjukad och förundrad över vad jag får vara med om. Söndagskväll var helt otrolig. Både jag och Jose, som leder "Unstoppable" kvällarna, var ironiskt nog sjuka.  (Ett helande/lovsångs-event) Vi kände ändå att vi inte kunde ställa in. (Inte med det namnet, Unstoppable;-)) Det kändes som om det blev ett djupare genombrott i söndags. Vi såg en hel del helande, och Guds närvaro var påtaglig..... Jag har svårt att förstå vad som händer runt mig. Jag har ingenting att berömma mig av i mig själv, allt jag har kommer ifrån Jesus och det enda jag är stolt över är min historia med Honom!! Vi fortsätter att pressa igenom. Jag var hemma på förmiddagen, bad om att bli frisk och lyssnade på den här sången.

https://www.youtube.com/watch?v=Yzejd6r9DwE

Det enda jag vet är att det är bäst att hålla sig så nära honom som möjligt, då kan allting hända!

Igår var Jim och jag med och bad i kyrkans lilla Böneklinik som tar plats på måndagskvällar. Vi bad mest för inre helande igår, men det var alla möjliga åkommor som fick lindring runt om i lokalen! Hurra!!

På onsdag kväll börjar vi en ny husgrupp här hemma hos oss. Det känns spännande, får se hur många som letar sig hit. Det var ett tag sen nu, så det är på tiden att vi får dela med oss av vårt hus och våra liv!

Ing

Man borde kanske haft ett internationellt namn...... I bandet jag spelar i, envisas alla med att kalla mig Ing. Jag sa att det inte spelar så stor roll vad de kallar mig, men att jag aldrig själv skulle presentera mig som Ing. De försöker att vänja sig av med det efter att vi haft ett intressant samtal om det:

D - What does Ing mean? (Vad betyder Ing?)
Jag - Nothing, It's just half my name. (Ingenting, det är bara halva mitt namn)
R - That's funny, does it actually mean nothing? (Vad kul, betyder det verkligen "inget"

Jag tänkte inte riktigt i de banorna förrän han sa det, men det stämmer ju Ing..... inget. Äntligen kan jag kanske få folk att förstå att det är ganska konstigt att kallas Ing, så jag fortsatte på den linjen och faktiskt har jag fått 2 av 4 att verkligen anstränga sig för att komma ihåg att säga hela mitt namn....:-)

Vad i hela världen är det som är så svårt? Namnet AnneMarie finns här så jag brukar köra med det när folk förläget försöker förstå vad jag heter. Det är som AnneMarie... Bokstaverar I n g och så Marie. De flesta får till det då. Kruxet är dels min stavning på Marie (Mari utan E) och bindestrecket. Ofta skriver jag utan bindestreck och då blir betoningen helt galen. Hos doktorn ropas jag alltid upp som Ingmari, med betoning på ma. I dag fick jag heta Ingemar av en telefonsnubbe..... Och om jag tar med bindestrecket blir det helt enkelt ING.

Jag skulle egentligen hetat Kristina, och det hade ju funkat bra nästan överallt. Men nu råkade en av mammas väninnor, under just den perioden, döpa sin dotter till det strax innan jag föddes...... Så kan det gå, jag strider vidare för mitt namn:-)

Mer antibiotika till The Mumpers

Jaha, då var det min tur också. Trodde att min lilla småkrasslighet skulle räcka, men jag fick också lov att åka till doktorn idag. Blåskatarr och halsinfektion blev min diagnos. Jag fick förstås också antibiotika, hoppas att den tar död på bacillerna kvickt. Nu finns det ju ingen mer att härja med så nu ska det väl vara slut på våra sjukdomar. Ska försöka ta det lugnt, jag är inte så bra på att vara sängliggande eftersom jag sällan får så mycket feber. Grabbarna är lediga från skolan i morgon, så ingen klocka i morgon bitti. Hurra!!

Konsertdax igen

Då börjar vi om med en ny blåsare i familjen. Samma skola, samma dirigent, t o m med samma stycken, men inte samma son och inte samma instrument. Bra jobbat Christopher! Man får tänka på att de alla är nybörjare, började spela för ett halvår sen......;-)

Fotbollsturnering

Ja, det var ju egentligen en vecka sen, men den här veckan har gått i flygande fläng, med skolstart och allt vad det varit. Men förra lördagen och söndagen var jag i Escondido, det var den sista turneringen för "All Stars" säsongen. Om ett par veckor börjar den vanliga säsongen igen. Då är det bara matcher på lördagar ett tag framöver.

Det var så vackert bland bergen, men det är svårt att fånga på bild.

Solnedgång med sprakande färger fram mot kvällen

De senaste dagarna har Christopher legat i influensa. Hoppas han kryar på sig över helgen..... 

Det var en elak bacill, men nu har vi fått smaka på den alla 4, så nu ska det väl vara nog!

Målning

I går fick jag lite fart på mig själv, det behövdes verkligen målas på några ställen på övervåningen. Joseph hade ett helt omålat fönsterbräde, Christopher ett grundat fönsterbräde som behövde en omgång till. Vi hade lite ställen kvar i badrummet bland annat dörren.

Har fortfarande lite dörrkarmar och annat smått och gott kvar att dra penseln över.

Sjukt

Det var en seg influensa vi drog på oss. Den här veckan var egentligen fylld av roliga saker... I måndags skulle vi till Disneyland. Vi hade bestämt oss för att åka i söndags, dels för att vara lite närmre och för att det är en mysig utflykt. Hade vi inte gett oss iväg redan på söndagen hade det inte blivit något Disneyland, kan jag säga, för på måndagsmorgonen vaknade både Jim och jag upp med influensasymptom. Jim mådde riktigt illa, hade värk i kroppen och feber. Jag hade ont i halsen, mådde också illa, hade ont i huvudet och kände mig allmänt krasslig. Vi var ju ändå på väg, så vi gjorde vårt bästa för att det skulle bli en bra dag för grabbarna. Till råga på allt var det enormt mycket folk där, så köerna var ca en och en halv timma till alla åkturer. (Det kanske var bra i och för sig, vi hade nog knappast pallat mer åkning...) Jag var värst på förmiddagen, och Jim på eftermiddagen, så vi byttes om och försökte hålla igång så gott det gick. Nästa dag var Jim liggande. (jag blir sällan helt däckad av sjukdomar, så jag har hållit igång resten av veckan fast jag känt mig lite risig)  När vi kom hem på kvällskvisten var det Josephs tur. Han satt och hängde över toan i en timme ungefär, men det blev inte mer, sen har han haft ont i halsen, och huvudet och känt sig febrig resten av veckan. Det tråkiga var att vi var bortbjudna både på Nyårsafton och Nyårsdagen, men kunde ju inte gå någonstans med våra baciller förstås. Ett av besöken ombokades tills i morgon, men det går inte heller, för idag vaknade Jim  med 39,5 graders feber. Han är helt utslagen. Vi var hos doktorn och han fick lite medicin för illamående och antibiotika. Här kan man till och med få antibiotika för influensa.... det skulle aldrig gå i Sverige... Det konstigaste tycker jag är att de inte ens tar blodprov, de delar så generöst ut antibiotika till höger och vänster.

Nu laddar jag inför fotbollsturneringen i morgon. Jim brukar ju ta hand om det när det är i en annan stad, jag är inte så bekväm med att åka omkring och leta mig fram.... men, men, nu inser jag verkligen att jag måste, det går inte att skicka iväg en sådan klenben som min sjuka make. Tyvärr måste han åka på söndag, eftersom jag ska spela i kyrkan, så då får vi verkligen tro att han blivit bättre.

Här kommer lite bilder på ett Julpyntat Disneyland

I väntan på Indiana Jones

Här lämnade vi honom några timmar.......