Fortsätter

Känner mig nästan som en åskådare till mitt eget liv, Kan bara fortsätta att förundras över de scener som spelas upp framför mig och undrar om jag är med eller tittar på. En sak är klar, det är någon annan som håller i trådarna. I går morse var jag och härliga Bethany ute och bad för folk på gatan. Vi brukar börja med att sitta och be en stund för att se om det är någon speciell person Gud vill visa oss, eller någon speciell situation. Ibland får vi intryck av ett visst klädesplagg, eller någon kroppsdel, och så lyssnar vi efter vilken väg vi ska ta. Vi hade fått ihop en liten "lista" igår och så började vi vår vandring. Vi gick efter ett tag förbi ett hus med Buddistiska böneflaggor, det fångade vår uppmärksamhet, så vi bad för människorna som bodde där och alla deras böner som hängde och fladdrade utanför huset. Sen traskade vi vidare, det tog flera hundra meter och ett intressant samtal innan Bethany stannade. Hon kände att vi skulle gå tillbaka till huset för att knacka på och se om vi kunde få be för dem. Vi vände om snurrade lite för att hitta tillbaka, och så knackade vi på. Vi pratade en stund med mannen som kom ut, och fick hjälpa till att be för några av hans konkreta böneämnen. Sen fortsatte vår vandring. Snart såg vi ett bestämt klädesplagg som vi fått ett intryck av att leta efter, och på det viset fortsatte det hela förmiddagen. Det känns ofta som att man går på måfå, men sen visar det sig att det är planerat in i minsta detalj. Vi fick be för 6 personer. När vi träffat på de flesta vi "letat" efter, och några till, så höll vi fortfarande ögonen öppna efter en person med väst, och i den sista korsningen på väg tillbaka till kyrkan såg vi en man i en rullstol med en svart väst. Han verkade ha drabbats av en hjärnblödning, ena sidan var förlamad. Men det som var ännu värre var hans smärta på insidan. Både hans fru och dotter hade dött i cancer. Det var så speciellt att få be för honom, han gick från att anklaga Gud för att ha tagit ifrån honom fru och dotter, till att gråta av glädje för att Gud brydde sig så mycket om honom att han skickat ut två kvinnor på stan för att leta upp honom och påminna honom om det. Jag blir helt överväldigad av Guds kärlek till varje människa när jag går ut så där.

Dagen var inte slut än, vi skulle ju starta vår husgrupp på kvällen. Jag blev lite nervös ett par timmar innan det började, tänk om ingen kom...... I vanliga fall brukar man ju ha en liten grupp människor att börja med, men vi hade ingen. De vi känner mest i kyrkan är redan med i en grupp, och vi var ju mer till för dem som inte hade någon grupp. Jag hade pratat med några unga tjejer om det för ett par veckor sen och ett yngre par. I söndags fick jag syn på en annan tjej som jag frågade, och i måndags ännu ett par. Jag hade inte tänkt på det men det visade sig att de flesta som kom var mellan 20 och 30 år. Jag har två par till som nog kommer att komma, men kunde inte igår, även de är unga. Detta var absolut inte planerat men Jim och jag började ana ett tema.... Aha, vi ska ännu en gång få vara med och resa upp en yngre generation. Spännande! "Människan spår, men ändå är det Gud som rår" Alla var super-entusiastiska efteråt, vi var 10 stycken första gången. Jag ser verkligen fram emot att få dela livet med dessa människor!