Igår ringde rektorn på Christophers skola, helt överaskande och sa att hon tyckte det bästa för Christopher skulle vara att låta honom byta klass!!!!!
Jag blev helt överaskad, särskilt med tanke på mitt förra samtal med henne. Det var i tisdags, jag var i skolan och hade hand om "Snack-ståndet". Jag sprang på henne och hon frågade hur det var. Jag sa att det inte hade löst sig än och att Christopher fortfarande mådde dåligt av att gå till skolan. Jag kände det då, som att hon inte riktigt ville höra det, hon hade massa argument på varför det var bra för honom med utmaningen det innebar att vara i en annorlunda miljö än man är van vid. Jag kände att det var ganska låst läge. Vi känner en annan rektor i området (hon är med i samma kyrka som oss), innan skolåret började sa hon till oss att hon känner den här nya rektorn som vi skulle få och att om vi skulle behöva hjälp någon gång var det bara att säga till, för hon hade varit med och hjälpt henne att få den här tjänsten. Några andra som vi känner hade tagit till det kortet för sina barn i skolan, för att få igenom det de ville, men jag är lite emot det och tycker att alla ska behandlas lika vem man än känner, så jag har inte nämnt att jag känner den här andra rektorn. Den här veckan har varit så jobbig för Christopher, vi såg liksom kraften rinna ur honom, så vi behövde göra något kände vi. Jag tog upp frågan med vår vän, (den andra rektorn) bara för att höra vad hon tyckte. Utan att vi visste hade hon tagit kontakt med rektorn på skolan, och det måste ha varit det som ledde till den snabba förändringen. Så nu blev vi en av dem som tog till kontakter för att få hjälp, men vad gör man inte för sitt barn? Synd att det ska behövas bara.
Christopher blev som en annan person i går kväll, han bara flamsade och blev sitt vanliga (jobbiga ;)) jag. Det var så skönt att se honom med ett leende från ena örat till det andra, och jag lovar, är det nå'n som kan le så, så är det han!
